Detta är del 2 i historien. För att få ihop sammanhanget rekommenderar vi att du läser del 1 först, den hittar du här.

När beslutet väl var taget att vi skulle köpa bilen gick det ganska snabbt. Det är generellt så vi funkar. Jag tar gärna snabba (och ja, jag erkänner, ibland förhastade) beslut, medan Linnéa är mer eftertänksam. Men när beslutet väl är taget, då smäller det. Ingen av oss har särskilt långt från ord till handling.

De numera två barnen (japp, Lowe hann med att levereras emellan och är här knappt en vecka gammal) packas in i bilen och vi beger oss till Norrköping och Blå Kusten Fritidscenter (numera Fritidsfordon Öst). Den säljare vi pratat med var då inte på plats, men allt var förberett och vi slutförde affären med hjälp av en annan trevlig säljare. Papper skrevs på, vi tittade på bilen en gång till och åkte hem och betalade kontantinsatsen. Då vi var i läget vi va med nyfödd, och firman precis var i planeringsfasen kring vårens leveranser, kom vi överens om att de skulle ringa upp oss och boka ett leveransdatum under veckan som kom.

Det är nu saker och ting börjar spåra ur. 

En och en halv vecka går, och vi hör ingenting från Blå Kusten Fritidscenter. Jag ringer då upp firman en första gång och får prata med samma kille som vi skrev pappren med. Han säger att säljaren inte jobbar under dagen, men att han ska prata med honom så att han återkopplar till oss. Bra så för min del, men efter att ytterligare en vecka gått och ingen hört av sig ringer jag igen. Samma besked då, säljaren är inte tillgänglig, men han hör av sig till oss inom kort. Ytterligare ett par dagar går, och jag får ringa upp dem igen. Den här gången lovas återkoppling samma dag. 

Den ursprungliga säljaren ringer faktiskt upp under dagen, och förklarar att bilen behöver viktklassas om för att den ska få köras på B-kort. Detta nämndes aldrig vid affären, men säljaren lovar att han ska fixa detta. Dock behöver han några papper ifrån en annan återförsäljare för att kunna göra omklassningen och att det är därför det drar ut lite på tiden. Han lovar dock att detta såklart ska fixas, och att vi inte behöver oroa oss och att han återkommer så fort det är klart så vi kan boka leveransdatum.

Eftersom vi fått tydliga besked om att det ska lösa sig, och en förklaring kring varför det drar ut på tiden låter vi nu det gå en längre tid innan vi hör av oss igen. Cirka 4 veckor går innan jag börjar undra vad som händer, och återigen tar kontakt med Blå Kusten. Jag får då prata med den andra säljaren igen, som då meddelar oss att ägaren sålt firman till Fritidsfordon Öst, och att de inte får tag på ägaren längre, och att de inte riktigt vet vad som händer. Han lovar dock att han personligen ska ta tag i mitt ärende, och lovar att ringa upp mig dagen efter oavsett vad beskedet är.

Dagen efter ringer han upp som utlovat och säger som det är, att de inte lyckas få till omklassningen av bilen. Jag säger då det självklara, att vi vill häva affären, vilket görs direkt och vår kontantinsats sätts tillbaka på vårt konto relativt omgående. Trots omständigheterna, får jag säga att den andre stackars säljaren som fått hantera det hela faktiskt hanterade det bra. Men självklart skulle allt annat än att vi är extremt missnöjda med Blå Kusten vara en lögn.

Så där står vi. Hela sommarsemestern planerad med bara ett par veckor innan det är dags att åka. Rutten är planerad, resmålen utpekade, fyraåringen övertaggad på husbilssemester. Det enda som saknas är en…just det…husbil. Nu är goda råd dyra, och det krävs snabb action för att inte den här semester ska bli en ofrivillig hemmester. Sagt och gjort, jag ger mig ut på jakt igen. Bossings var ju uteslutet med tanke på det risiga bemötande vi fått där tidigare. Så jag letar hos övriga återförsäljare i närområdet. Tyvärr är det mesta som finns inne vid den här tiden alldeles för dyrt för att kunna klassas som “prova på” bil. Tanken att hyra slår oss också såklart, men med så kort tid kvar är i princip allt redan uthyrt.

Då hittar jag henne! En precis nyinkommen, begagnad Dethleffs Advantage hos Forsbergs Fritidscenter i Mantorp. Rätt typ av bil, fint skick, rätt viktklassning, visserligen drygt 50 000 dyrare än den första bilen, men verkar också vara i ett markant bättre skick. Vi bestämmer att jag ska åka och titta på den, och själv ta ett beslut kring om vi köper den eller inte. Det är nu tidig sommar, och semestrarna har redan börjat. Jag får prata med försäljningschefen som visar bilen, som inte ens hunnit ut ur fotohallen än. Han ger ett förtroendeingivande intryck, är intresserad och trevlig och allt känns kanon, varpå jag efter en stund bestämmer mig för att vi kör. Vi tar i hand på plats, och kommer överens om ett datum för att göra upp affären och leverera bilen samma dag, eftersom det var knappt med tid.

Ett par dagar går, vi träffas på överenskommet datum och överlämning av bilen sker. Säljaren pratar vitt och brett om hur det var länge sedan han såg en så pass gammal bil i så gott skick, och att de gjort en totalgenomgång av den och det enda de hittat var lite fukt vid bakluckan som de nu tätat och åtgärdat. Bilen är enligt deras utsago även nyservad, och i kaononskick även maskinellt. Här var hon, vår första husbil, och vi var så laddade alla fyra att vi höll på att spricka. Jag hade sett till att vara ledig på eftermiddagen, så att vi skulle kunna ta premiärtur och övernattning direkt.

Vi rullar ut för första gången, fulla av glädje och förväntan, och inte minst lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Föga anade vi att vi precis gjort vårt livs hittils bästa och sämsta affär, samtidigt…

Historien fortsätter i Del 3…